petraceciliagashi

Tänkte på en sak när jag var på ett logmöte för ett några dagar sen. Nämligen hur lite jag skriver om min kristna tro. Det är egentligen ganska konstigt för det är ju en del av mig. Men det syns inte här. Inte alls! Det skrämmer mig lite.

Men jag kan verkligen inte skriva nåt. För det låter så gulligt eller lulligt... Jag vill att det ska låta naturligt. För kristen tro är verkligen inte gullig och lullig!

..

Varenda gång jag är på gudstjänst och nämner det i min blogg skriver jag att det var trevligt! Haha.. det är ju pinsamt. Vadå trevligt? Jag går ju inte alls till kyrkan för att träffa folk och dricka kaffe. Lyssna på en mysig historia? Måste sluta skriva så. Även om det just till dels var trevligt!

..

Tänkte därför nu nedteckan HUR jag blev kristen. Har förut skrivit vad jag tror på. (För länge sen!) Det blir en ganska osammanhängande historia med enkla ord. Men det är i alla fall min personliga vittnesbörd. Försökt hålla den kort och enkel!

..

..

Jag har vuxit upp i en kristen familj. Har tidigt fått veta att big bang och darwins teorier bara är på låtsas. 

Haha.. nu lät jag riktigt hjärntvättad. Hur som helst... Jag växte upp  i ett kristet hem och kände mig kristen. Fanns ju inget annat att tro på. Det var en självklarthet! Läste barnbibeln, följde med på gudstjänster och bad bordsbön.

Fast till slut kom ju den där dagen. Dagen då man blir lite äldre. Närmare tonåren och jag blev trött på att hänga med till mammas och pappas tråkiga kyrka. Lyssna på tråkiga gubbar som berättade tråkiga historier ur bibeln. Eller sitta med på bön och halvsomna när en efter, en, efter en skulle be. Ja.. det blev helt enkelt ointressant. Även om jag aldrig slutade tro.

..

..

Jag och syrran åkte iväg till Lapplandsveckan. 
Ensamma...

Minns inte hur gamla vi var då. Kanske 13? Tror anledningen vi åkte dit  var för att umgås med släkten och att det var spännande att resa utan mor och far. Minns inte att jag var ute efter ett möte med Jesus. Men så blev det.

Vi smög in på något ungdomsmöte och tyckte det var konstigt. Så vi gick ut igen. Sen var jag aldrig med på nå sånt mer. Jag var fortsättningsvis bara med på barnmöten. Förutom nattmötena. Det var coolt att vara uppe sent. Och jag blev förvånad av att jag faktiskt kunde lyssna på en predikan. Det var till och med intressant och jag kände mig stolt och vuxen! Jag minns till och med faktiskt fortfarande vad den handlade om. 

På nattmötena var det alltid förbön och en kväll ville min faster be för mig och min syster.

Jag hade aldrig varit med om förbön förut och det var något nytt. Mötte nåt helt nytt och fick helt ny känsla och jag stod och grät. Kunde inte sluta. Tyckte det var pinsamt men ändå skönt.

..

..

Det var nog på den gudstjänsten som jag faktiskt förstod att Jesus var verklig. Att det var min tro, och inte mamma och pappas. Min relation med Jesus!

..

Men jag minns ingen större förändring i mitt vanliga liv. Gudstjänsterna hemma var fortfarande lika tråkiga. Det var inte alls lika lajban som på lappis med lovsånger, förbön och spännande predikanter! Så även om jag nu tagit emot Jesus på allvar var det fortfarande på samma vis som innan.

..

..

Tiden gick. Jag var helt säker på att den kristna tron var sann.

Jag var precis som alla andra tonåringar, deprimerad och önskade att jag aldrig existerat. 

Jag tyckte livet var hårt och det var onödigt att Gud satt mig till världen. Jag gjode ingen nytta. Jag var ensam blyg och ful. Hade inga kompisar. Trivdes inte i skolan. Allt var hemskt!

Under den här tiden döpte jag mig också. Men jag minns allvarligt talat inte när det var, hur gammal jag var. Jag var besviken på att det inte var så speciellt. Alla jag mött talade om hur de sett eldar. Hur fantastiskt det var. Vilket möte med Gud det var.

Så var det inte för mig. Jag blev doppad i vattnet och gjorde ett fånigt ljud med näsan.

Men jag var glad att jag gjorde det. För jag trodde ju! Jag ville vandra med Jesus. Det var ju en självklarhet! Så det var skönt att äntligen få det gjort helt enkelt.

..

..

Först när jag kom till Lidköping. Började gymnasiet. Då började det hända saker.  

Började på ett helt nytt ställe. Hade ingen trygghet.

Kände ingen och jag är otroligt blyg! Jag har svårt att få vänner.

Så jag gick ofta runt och bad. Och trots allt detta så kändes aldrig som om jag var ensam. Jag var inte orolig. Och jag känner mig själv. Jag hatar nya situationer och att vara ensam. Men där på den nya skolan i den nya staden hade jag en onormal frid. Men jag var lugn varje dag. Pratade med Gud konstant.

"Jag vill inte sitta ensam. Så nu fixar du någon som frågar om jag vill äta med dem!" Eller. "Gör så jag får någn att snacka med på rasten!"

Och det dök alltid upp någon... 

..

..

Tycker jag fick många bönesvar under den tiden. Och när jag flyttade dit till egen lägenhet fick Jesus ännu större del i mitt liv. För jag behövde Honom. Jag behövde någon att prata med när jag var ensam. Någon som kunde styrka mig inför saker jag inte klarade av.

Jag erkänner. Jag mådde inte prima under hela gymansiet. Jag skolkade massor. Mådde dåligt. Satt hemma och grät och kände mig dålig för minsta lilla! 

Men ändå så var Jesus där. Alla små krångliga saker. Allt som är så där onödigt trist och jobbigt. Fick jag hjälp med. Allt gick bra. Pengar blev välsignade och hur mycket jag än använde fanns det alltid mycket kvar!

Var inte minsta orolig inför körkortet. Klumpen jag haft i magen dagarna innan provet försvann den dagen och jag gick dit och visste jag skulle klara det.

Dagar då jag var försenad och jag bad om hjälp att stanna tiden. Då var bussen otroligt sen istället.

Fick den mest perfekta och underbara katt som blev en riktigt god vän. (när mitt marsvin dött!) Trots att jag tittade på alla andra katter och sökte på alla andra ställen så blev det  ändå just henne! 

Så fortsatte det...

Små, små saker. Som betydde så mycket för mig. Uppmuntran...

..

..

Men ett böneämne bestod. Det fick jag aldrig svar på trots att jag bad och bad. Och det var bönen om att få träffa någon. Jag längtade så mycket efter att få träffa en kille. Jag sökte och sökte men stötte bara på märkliga kufar eller killar som valde andra tjejer framför mig. 
När jag bad fick jag bara bibelordet. "Sök mig först. Så ska du få allt det andra sen!" (Tror det står så!) Tyckte det var oerhört irriterande!

Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa någon. För jag var ju så ful, blyg, och tråkig. Jag kände ingen. Så hur. HUR? Skulle jag träffa någon.

Det fanns inga killar i min ålder i min närhet alls.

Men 2009 kom en ny kille hit ända från Italien. En kille jag trodde var någon muslimsk man som säkert inte skulle tycka jag var något. En kille som trodde jag var en tråkig hård och iskall rasist.

Men efter att ha umgåtts lite året efter så visade han sig vara mycket intressant...

Men det är ju en anna historia det...

..

..

..

Så där får min vittnesbörd ta slut. Men egentligen tar det väl aldrig slut. Det händer alltid nya saker som gör att man växer i tron eller kommer ifrån den.

Men frälst är jag. Och jag vill aldrig lämna Jesus!