petraceciliagashi

Ett litet drama utspelade sig alldeles nyss.

Jag gick upp till rummet. Dörren var öppen till det ytterrum innan det där jag och Orhan sover. Trodde någon var inne före mig. Men det var stängt. Inga skor i hallen.

Hörde plötsligt mystiska prasslanden. Högljudda prasslanden.

Aha... hunden tänkte jag och gick in för att hämta min mobil med ficklampa.

Då slog det mig. Om det inte är hunden då???

Det krävdes förstärkning!

Jag ropade på Orhan! Men ingen Orhan kom.

Orhans kusin dök upp och frågade vad. Jag kom inte på orden för. "Det är något i rummet!" Så jag skrek. Monster! haha... olyckliga konnsekvenser fick det...

Istället kom kusin och Orhans andra kusins man. Vi tittade lite med ficklampa. Samtidigt gick Orhans andra kusin och sa till Orhan att jag var rädd, skrek på honom och grät. haha

Orhan trodde inte ett ord av det och sket i mig. Omöjligt att jag står och gråter av rädsla!

vi andra letade men hittade inget. Kusinen skrek till när han inte fick upp dörren till rummet där vi kunde hämta mer lampor. Jag ryste till och skrattade och skrek. (sånt där rys-skratt-skrik)

Orhans andra kusin gick åter till Orhan. Hon ropar på dig då måste gå. Hon är rädd!

Samtidigt gick kusinens man ner och knackade på fönstret. Gå upp till din fru. Hon är rädd. Det är något i rummet vi inte vet vad.

Vilket var en lögn. För jag hade hittat hunden så fort jag fått tag på min ficklampa. Tyckte synd om den. För den var rädd. Satt stilla och skakade trots att jag försökte prata vänligt och klappa den på ryggen. Fick ingen kontakt alls!

Samtidigt kom Orhan upp.

Farbrorn kom också uppspringande och såg orolig ut. När han fick veta vad det handlade om gick han till hunden och sa.

"AVRI!"

Hunden gick snabbt ut. ( pratar tydligen bara romani!)

Farbrorn Gick ner och sa till de oroliga som var kvar där nere. Hon var ju inte alls rädd. Hon var orolig för hunden!!!

Skrattade länge åt detta med Orhan...