När nåt kallar...

Så går även denna dag mot sitt slut och i morgon blir det tidigt uppstigande igen eftersom jag ska till vårdcentralen. Suck! Vill inte...
Vilken semester. Men förhoppningsvis kommer vi hem lite tidigare än sist vi var i Robertsfors. Så dagen kan vara till nöje också. Sen arbete... troligen!
..
..
Jag är hungrig nu. Är otroligt sugen på nåt fluffigt vitt bröd med seg kant. Kanske med en salamibit på. Det vore ljudligt. Kanske en avokadobit, skinka och ost på en hårdbrömacka.
Jag får väl rota i skåpen och se vad fantasin kan bringa. 
..
..
Livet kilar på. Har en sån där känsla av att jag skulle vilja gråta lite. Men om jag inte ser på en sorglig film eller retar upp Orhan så pass så han säger nåt fult till mig. Ja då lär jag väl fortsätta i detta ganska trista humör. Sånt där onödigt humör. Uttråkad, onödig, tom och och stressad.
Men kanske är det då dags! Dags att återuppta den mysiga tradition jag höll i när Orhan var borta från mig. Att varje natt gå en prommis. Prata med Gud. Kika in hos grannarna och titta på djur som är uppe på natten...
Det är nästan bättre än att gråta...
..
Bilderna: saknar trädgårn i söder. På tal om ingenting...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0