petraceciliagashi

Det gick åt skogen. Helt enkelt jättedåligt.  Fast ändå lyckades jag...
 Självklart är det yrkesbevisprovet jag pratar om. Suck...
 
 Efter en lång väntan i det lilla rum vi satt i blev jag och en tjej till kallad att prata lite, svara på några frågor. Det var självklart om tekniken. Jag förstod redan då att allt var fel. De var så fult mitt arrangemang så jag var tvungen att försvara det.
 "Kan du förklara mer om hur du tänkte med kulör och valörutbyggnad? Vilken struktur ville du få fram och hur tänkte du med volymen mellan handelsväg och träd som vi på skissen såg mycket större än vad den är här. Kunde du gjort någon skillnad för att öka den volymen. Hur tänkte du med de tekniker du valde. Varför gick de som de gick med dem och vilka känslor ville du få fram?"
 Kände hur ja blev tårögd. Vad pratade kvinnan om? Kunde jag förklara tydligare än vad jag redan sagt. Sa samma sak som förut. Fick förklara varför tulpanerna var slokande och hur jag kunde gjort handelsvägen mer tydlig. De gillade mina svar. Men jag blev nervös. Frågorna var så stora och djupa och mina svar så små och utvattnade. Var ja redan utdömd? Var det så hemskt dåligt?

 När vi gick tillbaka kramade en av lärarna om mig och sa att det inte var någon fara. JAg svarade att jag bara var så nervös så att svara på såna obegripliga frågor var ju droppen på mina nerver. Kändes som de ställde mig mot väggen och krävde förklaring på hur jag tänkt när jag gjort ett sånt otroligt fruktansvärt arrangemang.

 Sen fick jag gå ut först också. Först av alla fick jag gå ut och ta emot betyget. De började berätta om allt bra. Just typiskt. Berättar man allt bra först är det för att mildra det jobbiga slutet. Snart kommer det där stora MEN...
 Men det kom inget men. De pratade på om allt bra och sa allt det dåliga igen. Att jag använt för korta blomor och visade inte på nåt sätt vilken rörelseform jag ville uppnå. Att jag inte byggt ut färgerna. Att skisserna var bättre. Att jag hade många ideer. Att jag vågade göra det svårt för mig och att det var bra. Kände åter tårarna komma. Säg bara att det inte blev godkänt då!

 "Så vi har beslutat efter många om och men att du är godkänd!"
 Min mentor kramade om mig och jag började storböla. Båda mina lärare kramade om mig. "
 "Var glad Petra du har ju lyckats!"
 "Mm" sa jag. Visst jag lyckades. Men det kändes inte som någon succe. Jag har ju varit på gränsen. Det hade varit diskussioner och jag gissar att det var min lärare som hade försvarat mig och att jag egentligen inte var bra nog. Jag är inte alls glad över att jag lyckades.
 När alla andra kom in glada över den kritik de fått. Kände jag mig värdelös. Och när en av tjejerna misslyckades. (Den andra som fick gå ut) Kände jag ju mig inte på nåt sätt värdig att klara det heller. Jag var ju ett löjligt mellanting!

 När det var slut på eländet och jag hade lyckats sluta få tårar i ögon mötte jag min lärar som sa. 
"Hur känns det Petra?"
"OK!"
 "Vi var inte alls överens med de andra!" Min lärare förstår nog att jag inte är nöjd med detta! Fint att mina lärare tyckte det var bra i alla fall.. 


 NEJ.. usch.. En värdelös florist känner jag mig som. Var i alla fall jättekul att få hit päronen och umgås med dem! :D <3 Men jag vill aldrig mer tala om allt vad yrkesbevis heter...
God kväll!