petraceciliagashi

 Tiden gick. Vi hade suttit på vårdcentralen i en timme nu. Plötsligt stack en sur sköterska ut huvudet från dörren.
"Vad heter du???"
Orhan sa sitt namn och jag gick tillbaka från tidningsstället för att vara med mot denna tant som utstrålade stor irritation.
"Har du sutitt här ute hela tiden???"
"Ja!" svarade jag och Orhan.
"Vi har letat efter dig!" Hon gav oss en ondksefull blick. "Vänta!" Och så försvann hon.

 Drog mig till minnes en annan lite smått irriterad sjuksköterska som sprungit runt och tittat! Hade hon letat efter honom? Är det så svårt att ropa namnet istället för att leta efter någon som ser ut att heta Orhan?

"Kanske letade hon efter en man med fez. Eftersom ditt namn är turkiskt!?" frågade jag Orhan.
"Spjuvrigt av dig att gömma dig sådär?" Skrattade jag. "Tvinga den stackars sköterskan leta."
"Ja! Jag låg under soffan och väntade. Men ingen hittade mig."
"Dålig stil av dem att sluta leta så fort. De förstår ju inte vitsen med lekar!"
"Jag skulle hoppa fram och säga. Här är jag!"
"Men det var ju ditt fel. Du skulle ju sagt ditt namn!"
"ja. Öh du. Det är jag som är Orhan!"
"Bara så du vet. Mitt namn är Orhan."
"Orhan är här!!! Här är jag!"
"Den du letar efter är... Orhan. Det är jag!"

Skrattade länge och våldsamt åt det ganska intressanta systemet att leta efter patienter. Kunde inte sluta komma på olika löjliga anledningar till att man undviker att säga personens namn.
 Kanske är det ett sätt att vara artig. Att bara genom att se på personen veta dens namn!

well well
God natt! :) (Bilden: Ett försök av mig att rita av oss. För några dagar sen!)