petraceciliagashi

 Hemma.
 Och det känns inte trist. Inte den där känslan av att vara tillbaka till verkligheten. Det känns mest bra att träffa Orhan.
 Så fort bilen körde in på uppfarten till huset hjälpte jag snabbt till och rusade sedan ut till bilen och körde i 180 till Orhan.
 Efter att ha krånglat med det halvfrusna låset i vad som kändes som en evighet rusade jag upp till dörren och anföll med en mängd dingdong på hans dörr.
 Han kom ner och...

 Ja jag var glad att se han i alla fall. Vi såg film. Kom på att det var nyår och vi gick ut och tittade på fyrverkeriet. Inte så spännande. Det var mest kallt. Så det var mitt nyårsparty! :P
 Jag drog med mig Orhan hem. Packade ihop alla våra saker. Och min kära Tamar. (som har skadat svansen. Hoppas inte den e bruten!?!?!)

 Idag vaknade vi tio. Eller jag vaknade tio och drababdes av oro. Tamar skrek och jag frös. Jag mindes att Orhan alldeles genomsvett gått iväg till toan för han mådde dåligt. Men hade han kommit tillbaka. Låg han avsvimmad på toan? Var han död?
 Jag reste mig och gick till orhan. Han var där. Jag släptte ut Tamar och väckte Orhan! :)

 Nu sitter vi och joxar vid varsin dator. Vi skulle se film. Men självkalrt bad någon Orhan om hjälp med datorproblem haha...
kram