petraceciliagashi

Jag reagerar så fel. Så oproportionerligt. (stavade jag rätt?) Ibland så onödigt och ibland så knäppt!

.

Jag är en sån som blir helt vansinnig när jag slår mig. Alltså. Jag vill skrika högt. Säga ett par väl valda fula ord eller kanske slå tillbaka på det som slog mig.

Då pratar jag om såna här löjliga saker. Som att sparka i foten i en stol. Att slå huvudet i en hylla. Gärna ett par gånger efter varandra. Sticka en gaffel under nageln när man plockar i diskmaskinen. Osv. Jag ni förstår. Såna där onödiga, irriterande skador. som inte borde finnas.

På jobbet slår jag huvudet i rännorna som hänger ovanför borden ca 25 gånger per dag. Jag blir vansinnig. Men kan inte stå på jobbet och skrika. 

igår dock, kanske pga värmen, höll jag inte tillbaka ilskan utan slog till rännan med all min kraft. (det var ingen kund i växthuset just då) Så den fick vad den förtjänade.

..

..

Men sen finns det ju andra skador. Skador som egentligen gör mer ont. Mer farliga. Mer anledning att bli arg. Om Orhan slår mig. Så jag får ont. då blir inte jag arg. Då startas någon form av hämnd i mitt huvud. Jag skrattar och hämnas. Eller möjligen gråter och säger aj. haha XD

Eller om jag gör något korkat och skadar mig pga det. Då skrattar jag bara.

För några dagar sen när vi hoppade studsmatta skulle jag hoppa och sätta mig ner mellan Orhans ben. Så dumt! Men fick en sådan fart bakåt att jag slog i armbågen i Orhans knä. Det gjorde vansinnigt ont. Kändes som om jag fick en spricka eller nåt. Att nåt allvarligt gick sönder. Kunde inte böja armen. Hela överarmen var som bortdomnad.

Vad gör jag. Skriker jag? gråter jag?

Nej jag skrattar som en tok. 

..

 

Är föresten fortfarande jätteöm i på armbågen och kan inte anstränga den för mycket. Idag blev det blått också. Kanske var för Orhans kurerande massage. (tss tss) hehe...