Bildbomb
Vi gick i vad som kändes som en evighet ut på den lilla halvön mellan havet och ån. Följde skogen efter ån för att hitta en plats. En plats civilisationen inte viste om. Där vi ensamma kunde grilla och njuta av havet. Vi Verkade aldrig se ljuset. Vägen var lång. Det var varmt, vindstilla och jobbig terräng. Plötsligt.
"Jag ser blått. Jag ser blått!" utbrast jag och ökade farten.
Orhan skrattade åt mig när jag fortsatte.
"Blått, blått!!!"
Men glädjen var kortvarig.
"Jag ser ett hus!"
"Jag ser en väg!"
..
Ingenstans får man vara ifred. Trodde det skulle ligga ett hus på den här lilla ön. men nej nej. Varenda lilla kustremsa och skogsplätt med utsikt över havet var upptagen med en stuga. Vi kände oss löjliga där vi kom från skogen. (Vi kunde lika gärna följt vägen) Vi klättrade upp på höga stenar och kikade. Stugor, stugor. Och såg man något mysigt. Ja då var det på en ö eller andra sidan vattnet!
..
Till slut såg vi en lite sandplätt. Mitt emellan en stuga som höll på att byggas upp och en annan stuga lite inbäddad i skogen. Det fick duga. Man ska inte vara grätten.
..
Men vars ska man gå om man inte har en stuga och önskar sitta på en stenhäll och insupa havsdoft. Utan att sitta bredvid en stuga med lekande barn och gloende pensionärer?
.
Inte så kallt i vattnet. Men jag känner inte att jag behöver bada än.
.
.
.
.
Tyckte dock det var kallt vid havet. Det var kul en stund. Men sen frös jag i vinden och skuggan. Var nästan som att komma in i stugvärmen när vi gick tillbaka till skogen igen.
.
.
.
Kommentarer
Trackback
