petraceciliagashi

Trots att jag är förkyld, har nog också feber, och har gått mest hela dagen flera kilometer så känner jag för att dra ut Orhan på en sista prommis!

Förut kändes det som om det gjorde det samma lite med volvo men nu känner jag mig ordentligt besviken. Jag hade hoppats på det och för en gångs skull haft en liten förväntan. Önskat få det. Jag som mest annars känner mig för dålig för alla jobb! Detta var en utbildning också. Så jag hade kunnat komma ifrån det här himla floristeriet!!!!

..

..

Just nu känns allt mest värdelöst och jag vet inte vad jag ska göra. Vi behöver ett jobb. Men jag hittar inget. Känner också panik över arbetsförmedlinges ord om ändrat stöd om jag inte tar mig in i A-kassan. Hur ska jag ta mig in där? Känner ingen som råkar ha en butik eller fiskodling och kan spontant anställa mig några månader på halvtid. Inte en endaste. Inte ett endaste skitjobb! Inte ens det kan jag lyckas med!

..

..

Känslor kommer och går. Efter en prommis så jag får säga till Orhan hur otroligt pissigt allt är och han kan säga att det ordnar sig. Ja då känns det bra. För det ordnar sig alltid! Till slut.

Och om några dagar får jag lust och sug efter nya möjligheter igen. Jag känner mig själv!